Allt sedan jag började spela elektroniska spel för säg cirka 20 år sedan så har jag haft en tendens att fastna i vissa specifika spel. Att fastna i ett spel kan vara både bra och dåligt. Att man fastnar för spelet betyder ju så klart att det är något extraordinärt. Ett spel som man fastnar i är bättre än nästan vad som helst som den verkliga världen utanför har att erbjuda. För min del har det främst varit strategispel som till exempel Civilisation-serien som fått mig att fastna i sin rätta bemärkelse. Detta är en välgjord spelserie, javisst. CIV har en fantastisk detaljrikedom, oändligt många element att lära sig och behärska. Den handlar om att bygga upp ett rike, men även att härska genom att riva ner, förstöra och beslagta det motståndaren har byggt upp. Att man fastnar för ett kvalitativt spel som detta är därmed inte så konstigt. Men, spelet har även något mer än bara allt detta. Spelet har även en djävulskt slug uppbyggnad som gör dig beroende av att klicka vidare. Varje litet klick är ett beslut som förbättrar något i din värld. Det finns alltid någon mer byggnad att bygga, alltid någon mer teknik att utveckla, alltid någon mer militär enhet du behöver för att kunna försvara allt det vackra du har byggt upp. Det finns aldrig något naturligt avslut utan det finns alltid någon dialogruta som uppfordrar dig att ta ett beslut.
För min del har det främst varit strategispel som till exempel Civilisation-serien som fått mig att fastna i sin rätta bemärkelse. Detta är en välgjord spelserie, javisst. CIV har en fantastisk detaljrikedom, oändligt många element att lära sig och behärska. Den handlar om att bygga upp ett rike, men även att härska genom att riva ner, förstöra och beslagta det motståndaren har byggt upp. Att man fastnar för ett kvalitativt spel som detta är därmed inte så konstigt. Men, spelet har även något mer än bara allt detta. Spelet har även en djävulskt slug uppbyggnad som gör dig beroende av att klicka vidare. Varje litet klick är ett beslut som förbättrar något i din värld. Det finns alltid någon mer byggnad att bygga, alltid någon mer teknik att utveckla, alltid någon mer militär enhet du behöver för att kunna försvara allt det vackra du har byggt upp. Det finns aldrig något naturligt avslut utan det finns alltid någon dialogruta som uppfordrar dig att ta ett beslut.
Dessa ständiga uppfordringar till dig att styra och ställa äter till slut upp dig och din tid. Du blir som en maskin som är beroende av alla dessa klick, varje klick ger en känsla av åstadkommande, av att ha kommit en liten bit närmare ditt mål. Men målet är långt bort och spelet kräver ännu många timmar av din vakna tid. Tid som du kunde lagt på att utforska den verkliga världen men som nu läggs framför det blåa skärmljuset.